Texas Posten (Austin, Tex.), Vol. 5, No. 2, Ed. 1 Thursday, January 11, 1900 Page: 6 of 8
This newspaper is part of the collection entitled: Texas Digital Newspaper Program and was provided to The Portal to Texas History by the UNT Libraries.
Extracted Text
The following text was automatically extracted from the image on this page using optical character recognition software:
TEXAS POSTEN, AUSTIN, TEXAS, TORSDAGEN DEN 11 JANUARI 1900
SKOGSLÖPAREN.
SKILDRING FRÅN
AMERIKANSKA VESTERN
"LGABRIEL FERRY.
XII.
Svarfågel.
Efter det triumferande glädje-
rop, som betecknade den olycklige
ryttarens fall och tillfångatagande,
inträdde ett ögonblicks djup tyst-
nad. De 3 männen på en gång utbyt-
te en blick af bestörtning och med-
lidande.
—Gud ske lof! sade Fabian, de
la dock icke dödat honom.
Och verkligen reste sig icke fån-
gen, ehuru i följd af sitt våldsam-
ma fall betäckt med skrubbsår,
åter upp, hvarpå en af apacherne
Infriade honom från lasson, som
innu omslingrade honom.
Kosenholz och José skakade på
iufvudet.
—Så mycket sämre för honom,
ty nu skulle det lia varit slut med
hans lidanden, sade spanioren; den
tystnad, som dessa indianer iakta-
*a, är ett tecken till, att hvar och
en af dem tänker efter, hvilket
dödssätt han vill pålägga honom.
Att bemäktiga sie en hvit man är
i deras ögon värdefullare än att
tånga en hel hjord af vilda hästar.
Utan att stiga af omringade in-
dianerne fången, s jrn bestört såg
gig omkring, men öfverallt blott
varseblef bronsfärgade ansigten
med orörliga muskler. Sedan bör-
jade de att rådslå sins emellan.
Emellertid steg en indian, som
tycktes vara truppens anförare
och som genom nin mörkare hy
Sfvcasom do svarta fjäilrarne i sin
bafvmlbonad skilde sig från do an-
dra krigarne, af hästen, liksomom
han försmådde att taga del i råd
jdägningen för att i stället uträtta
något vigtigare. Han kastade ty-
geln åt en af apacherne, som vörd-
aadsfullt mottog den. Därpå gick
anföraren rakt fram emot ön. Då
han kommit ned till stranden,tyck-
tes han söka efter fotspår på mar-
ken.
Kaaadierns hjärta klappade
▼åldsaint,Jty indianens förekafvan-
de förrådde tydligt nog, att något
förekom honom misstänkt.
—Skulle till äfven^yrs denne
kund, sade Rosenholz sakta till
Jose, vädra människokött, såsom
TOrulf ven i våra fesagor ?
—Ilvem vet? sade spanioren, i
det han betjänade siz af ett uttryck
hvarmed man i hans fädernesland
svarar på allt.
Men sanden, vidt och bredt upp-
sparkad af de vilda hästar, som
kade kommit till (loden for att
dricka, visade icke indianens öga
några spår af människor. Sedan
gick han längre uppåt floden för
tt fortsätta sina efterforskningar.
—Dten fördömde karlen hyser
misstankar, sade Rosenholz, och i
detta fall skall han finna do spår,
som vi ha lemnat en half mil häri-
från, då vi stego ned i flodbädden
för att vada till den här holmen.
Jag sade ju dig dot, José, fortfor
kaaadierb med någon bitterhet, vi
borde ha gått ned i vattnet två mil
längre upp; men hvarken Fabian
«ller du ville det, och jag var en
narr, som g"f efter för er.
Då den hederlige kanadiern sade
detta, slog han sig för bröstet med
en kraft, som skulle varit i stånd
att krassa en vanlig människas
efben.
Rådplägningen angående fån-
gens öde var nu utan tvifvel slutad,
ty plötsligt hördes ett högljudt
fröjderop, troligen i följd af något
af en indian framstäldt förslag.
Men först måste anförarens åter
knmst och • bifall afvaktas. Och
denne v r ingen annan än den kri
gare, som vi redan lärt känna un
der namnet Svartfågel.
Denne hade fortsatt sina efter-
forskningar vid stranden och gått
uppåt floden Gila. Anländ till det
ställe, där Rorenholz jämte dennes
Uida kamrater hade lemnat strån
den för att gå ned i floden och va
da till holmen, som tjänade dem
till tillflyktsort, tvilladc han icke
norr,
började Svartfågel helt lugnt åter,
äro blott tre till antalet. De hvita
krigarno äro blott tre mot tjugu,
och de röda krigarne gifva sitt he-
dersord på, att de vilja vara deras
vänner och bundsförvandter.
Ahl sade kanadiern sakta till
José, till hvilken trolöshet vill in
diancn locka oss ?
Blott vi låta honom fortfara,
så fa vi höra det, svarade José;
han har ännu icke slutat, om jag
oj allt för mycköt bedrager mig.
—När de hvita krigarne få veta
Svartfågels afsigter, skola de kom-
ma fram från sitt gömställe, fort-
for den apachiske höfdingen; de
skola därför få veta dem. De
hvita männen från söder ha icke
samma språk och samme Gud.
Apacherne ha ett helt läger af kri-
gare från söder i sina händer.
—Då kommer det att gå giild-
gräfvarne illa, sade Rosenholz.
—Om krigarne från norr vilja
förena sina långa relTelbössor med
indianernes, så skola de få dela
skatter och hastar, som tillhöra
männen från söder, äfvensom de-
ras skalpor, och sedan skola india
norne och de hvite dansa o nkring
sina fienders lik.
Rosenholz och José sågo förvå-
nade på hvarandra.
—Hör på don hedningen!utbrast
Rosenholz, öfvcrväldigad af vrede.
Förta fr. föreg. n:r.
längre på noggrannheten af kun-
skaparnes berättelse och beslöt att
draga nytta däraf.
Så snart Svartfågel en gång var
viss om de tre hvita krigarnes där-
varo, kom han med afmätta steg
tillbaka till sin trupp. Han åhör-
de först resultatet af indianernes
rådplägning och svarade några
ord, hvarvid han gaf [sina krigare
ett tecken med handen, att de skul-
le vänta; därpå gick han alltjämt
med samma afmätta steg ned i flod-
stranden, sedan han med låg röst
gifvit fem af ryttarne en befall-
ning. Dessa aflägsnade sig genast
i galopp för att utföra det erhåll
na uppdraget.
Vattenväxterna prunkade i liflig
grönska;luften satto pilträdens fi-
na kvistar i rörelse på stränderna
af holmen, som efter allt utseende
var lika obebodd som i de dagar,
då floden ännu flöt ensamt för
himmelens fåglar samt för prairi-
ernas bufflar och vilda hästar.
Blott en indian kunde detta sken-
bara lugn icke vilseleda.
Svartfågel gjorde ett språkrör
af sin hand och ropade på ett språk
till hälften indianska, till hälften
spanska.
—De hvita krigarne från norr
kunna visa sig; Sva-itfågol är en
vän till dem, och så äro äfven de
krigare, öfver hvilka han för be
fäl.
Vid dessa ord, som vinden förde
till kanadierns och hans kamraters
öron, fattade Rosenholz den span
ske jägaren hårdt i armen. Han
och José hade förstått indianens
ord.
—Hvad skola vi svara den hun-
den i sade han.
—Ingenting, svarade José lako-
niskt.
Den i flodvassen susande vinden
var också det enda svar, som den
indianske anföraren erhöll.
Men Svartfågel fortfor sålunda:
—Örnen kan för apachens öga
dölja sitt spår i luften, och laxen,
som stiger uppför vattenfallen,
lemnar icke någon fåra efter sig i
flodens vatten, men en hvit man,
som vandrar genom öknen, är
hvarken en örn eller en lax.
—Och icke heller någon gås,
mumlade José, sofvnren, och blott
en gås skulle nu kunna förråda sig,
därigenom att den läte höra sin
stämma.
Indianen lyssnade på nytt, men
spaniorens svar yttrades så sakta,
att det icko kunde tränga fram till
honom.
—De hvite krigarne från
Sedan tillade han, betjänande sig
af en för det indianska språket
egendomlig bdd:
—Han håller jaguarer för ja-
kaler. Ack, vore Fabian y^cke
här, slutade han helt sakta, /kulle
kulan från eu god reffelbössarfram-
föra mitt svart
Men indianen lät icke missleda
sig genom de tre männens tystnad;
han var säker om, att de befunno
sig på holmen. v
—Det är icke lättare, började
han åter, att följa spåret af präiri-
ens buffel än af den hvite mannen.
Buffelns spår visar indianen hans
ålder, hans fetma eller magerhet,
hastigheten af hans lopp, ja, till
och med den dag, då han ströfvat
förbi. Alltså måste bakom den
simmande vaggans vass finnas en
man, stark som en bison och läng
re än den längsta bössa; hos honom
är en krigare, som härstammar till
hälften från söder, till hälften
från norr, äfvensom en ung kriga-
re af söderns rena stam;men de bå.
da sistes förbund med den förste
visar, att de äro fiender med de
hvite från söder, ty de svagare sö-
ka de stark ares vänskap och stå
alltid på deras sida.
—Dessa hundars skarpsinne är
dock beundransvärdt, sade Rosen-
holz till José.
—Så säger du. emedan det är
smickrande för dig, genmälde Jo-
se, hvars egenkärlek tycktes hafva
blifvit sårad.
—Jag väntar de h vites svar,
fortfor Svartfågel, i det han lyss
nade. Jag hör, sade han vidare,
blott den brusande strömmen och
vinden, som säger till mig: De
hvite inbilla sig tusen saker, som
äro falska; de tro, att indianen har
sina ögon bak i nacken, att biso-
nens spår är osynligt, att vassen
är 'skottfri. Svartfågel skrattar
åt vindens svar.
—Äh, se bara på! sade Jose; in-
dianen talar rent språk, han-säger,
hvad som ligger honom på hjärtat;
det var icke så dumt af honom att
vilja ha oss till bundsförvandter.
—Ack, utbrast kanadiern sorg
set, om vi blott gått ned i floden
två mil längre upp!
—Af en försmådd vän, sade nu
den indianske höfdingen, blir en
fruktansvärd fiende,
Nu antydde Svartfågel genom
ett tecken fången, att denne skulle
nalkas. Den hvite gjorde, såsom
man befalde honom. Höfdingen
visade med fingret gå ön och pe-
kade sirskildt på ett öppet ställe i
vassen.
—Kan blekansigtets bössa sända
en kula in där mellan det höga
gräset.
Men fången förstod blott de få
spanska ord, som indianen inblan-
dade i sitt modersmål, och bl ef
stående tyst och darrande. Då
sade Svartfågel några ord till en
af sina krigare,som räckte den hvi-
te hans bössa, hvilken de hado be-
mäktigat sig, och nu lyckades det
honom att genom åtbörder göra
begripligt för fången, hvad han
önskade af honom. Den olycklige
guldgräfvaren lade an, men för
skräckeben kom honom att skälfva
i hela kroppen, såått han omöjli-
gen kunde hålla geväret stadigt.
—Den stackars karlen skall inte
en gång träffa holmen, sade Jose
obekymrad, och om indianen inte
har något bättre medel att tvinga
oss att tala, så må—ta mig, om jag
yttrar ett enda ord förr än i mor-
gon!
Den hvite gaf eld, och kulan
från hans bössa slog verkligen ned
i vattnet, några tum på sidan om
holmen.
Svartfågel gjorde en åtbörd af
förakt; sedan vände han sig om
och lät sitt öga sväfva omkring,
tydligen för att söka något.
—Ja, sade Jose, sök du gerna
kulor och krut bland dina krigares
lansar och lassos!
Just som Jose yttrat denna trö-
stefulla betraktelse, visade sig åter
de fem ryttarne, som hado aflägs-
nat sig på den indianske höfdin-
gens befallning; de voro beväpna-
de från hufvud till fot och hade
antingen bössor eller koger, fulla
af pilar. De hade åter försett sig
med sina vapen, som de bortlagt
för att desto lättare kunna förföl-
ja de vilda hästarne, och nu aflägs-
nade sig fem andra krigare.
—Saken börjar att bli betänklig,
sade Rosenholz sorgset.
—Om vi skulle anfalla dem, så
länge de blott äro femton man
starka ? sade Jose.
—Nej, svarade kanadiern; låt
oss förbli tysta och förhålla oss
stilla! Ännu hyser indianen tvif-
vel, om vi verkligen äro här.
—Som du vill.
Och Jose fortfor att kika mellan
trädstammarna.
Den indianske höfdingen hade
nu själf tagit en bössa och gick på
nytt ned till stranden.
—Svartfågels händer skälfa icke
såsom det förvissnade gräset för
vindens fläkt, sade indianen, höj-
de sin bössa och riktade den mot
ön ; geväret hvilade stadigt och
orörligt i hans kraftiga händer.
Men innan indianen ger eld, fort-
for han, skall han invänta svar af
de hvite, som dölja sig på ön; han
skall räkna ända till hundra.
—Tag plats bakom mig, Fabian!
sade Rosenholz.
—Nej, jag stannar här, sade Fa-
bian beslutsamt. Jag är vngst,
och det tillkommer därför mig att
trotsa faran och att skydda er.
—Barn, sade kanadiern, ser du
icke, att min kropp öfverskjuter
din fulla sex tum både på längden
och bredden? Ville jag alltså upp-
fylla din önskan, skulle vi ju er-
bjuda indianens kula ett dubbelt
mål.
Utan att ens komma ett enda
vassrör på stranden af holmen att
röra sig, kröp kanadiern fram och
knäböjde framför Fabian.
—Låt det ske, don Fabian, sade
Jose lugnt; aldrig har en människa
haft en ädlare sköld än denne jät-
tes hjärta, hvilket blott för er skull
nu slår så oroligt.
Den indianske höfdingen lyssna-
de, medan han med bössan i han
den fortfor att räkna; men med
undantag af det brusande vattnet,
som böjde vassrören vid hans föt-
ter, och den varma vinden, som
susade på stranden, herskade vidt
och bredt en djup tystnad*
Svartfågel aflossade skottet, och
stycken af pilört flögo i luften,
men emedan de tre jägarne knä-
böjde bakom hvarandra, erbjödo
de ej något synnerligt stort mål,
och aulan hven förbi på något af-
stånd ifrån dem.
Svaitfågel lät en minut förflyta;
sedan ropade han på nytt med hög
röst:
—Indianen har misstagit sig;
han inser sin villfarelse och skall
söka de hvite krigarne annorstä-
des.
—Tro det, den som vill! sade
Jose; den hunden är säkrare än
någonsin. Frestaren skall ändtli
gen lemna oss några ögonblicks ro,
till dess han gjort slut på den ar
me mannen där, hvilket icke skall
dröja länge, ty en hvit mans af
rättning är ett skådespel, som en
indian aldrig fort nog kan förskaf
fa sig.
—Men vore det då icke på sin
plats att göra något för den olyck
lige, som väntas af fruktansvärda
kval? utbrast Fabian.
Rosenholz tog med en blick sin
kamrat till råds och svarade sedan
Fabian:
—Därom är [icke tu tal; dock
hoppas jag ännu alltid, att någon
oväntad omständighet sKall komma
oss till hjäp. Hvad än Jose må
säga, så är det dock möjligt, att
indianen hyser något tvifvel, men
om vi visa oss, skall han icketvifla
längre.
Gubben antog en drömmande
min.
—Att ingå ett förbund med des-
sa —, till och med om det vore mot
don Estevan, skulle vara att göra
sig skyldig till en skändlig feghet.
Men hvad är att göra ?.... uppre-
pade kanadiern sorgset.
Ännu en annan fråga oroade ho-
hom. Han hade sett Fabian ut
sätta sig för faror, då hans blod
svallade under inflytandet af vilda
lidelser. Men ägde Fabian den
kallblodighet, ägde han det lugna
mod, som trotsar döden utan att
låta hänföra sig af lidelsen ?
Plötsligt yttrade kanadiern afgö-
rande:
(Forts.)
är ett mycket lungsamt fortskaff-
ningsmedel,till dess han får sprin
ga efter en.
En hemsk vits.
A.:
—Jag läsei att gen. Buller tele-
graferat hem att de sårade befinna
sig väl.
B.:
—Det är väl för de behandlats
med bo(e)rsalva.
Ett hinder.
Läkaren:
—Ni borde ta er ett bad -hvarje
dag före frukosten.
Patienten:
—Men jag stiger ju icke upp
förrän efter frukosten.
Skämtsamt.
Ur lifvet.
En man tycker att en omnibus
Försigtighet.
Läkaren.
—Låt mig få se din tunga, lille
Fritz.
Fritz:
—Nej, det aktar jag mig nog
för. I går visade jag den för ma-
gistern i skolan, och det har jag
ondt i ryggen af än.
Klen tröst.
Baronen:
—Hör du vaktmästare, jag tror
det finnes flugor i den här sop-
pan.
Vaktmästaren:
—Det är väl aldrig möjligt, hr
baron, för jag plockade ut dem,
innin jag bar in soppan.
llodärnt.
En herre (vid en järnvägsolyc-
ka):
□ —Hvarför i all världen skyndar
man sig då ej att bringa hjälp åt
de sårade?
Konduktören:
—Vi vänta endast på fotogra-
fen.
På teatern.
Lille John:
—Mamma, hvad är flytande luft
för något?
—Jag vet icke. Fråga' pappa.
Han går alltid ut under mellanak-
terna för att få litet luft.
Han dog på sin post.
—När bröt elden ut här på ho-
tellen ?
—Half två på natten.
—Och alla räddades?
—Ja, utom brandvakten,som sof
så hårdt att man ej kunde väcka
honom.
Vänner emellan.
A.:
—Du har stämt Andersson \
Hvad är det han har gjort ?
B.:
—Han har ju kallat mig '/ör en
oxe.
A.:
—Usch, er emellan ska man [väl
ej väga hvarje ord så där på krea-
tursvåg.
Dålig hushållning.
Fadern;
—Det här är din lilla syster,
Fritz, fadern visande honom den
lilla nyfödda. Duskall jii'Cälska
henne, eller hur ?
Fritz:
—Ja, naturligtvis,men det kom-
mer väl att kosta en hel hop pen-
gar att ha henne?
—Jo, det tror jag nog.
—Ja, sade Fritz med en djup
s^ck, och när jag bad {dig härom-
dagen att köpa mig en hvit^Jkanin,
sa' du att du inte hade råd till
det.
Matematik.
—Nu, Karl,om du ser 17 kråkor
sitta i ett träd och skjuter 5, huru
många sitta då kvar ?
—Ingen.
—Ingen? Kan du inte dra 5 från
17?
—Jo, men dom andra«flyger sin
väg, förstås.
—Det har du nog rätt i. Men
hvilket vill du helst ha, tredjede-
len eller sjättedeleniaf äpplet?
—Sjättedelen.
—Vet du ej att en tredjedel är
mer än en sjättedel?
—Jo, men si, jag tycker icke om
äpplen.
Karl fick icke betyg i matematik,
den terminen.
Efter att törsX taga.
Texas Posten, borde hvaren-
da svensk familj i Texas taga
Texas State Demacrat. Ni få
county och state nyheter. Det är
en god idé att hålla minnst en en-
gelsk tidning. Barnen blir intres
serade i den och lär språket väl,
och för detta ändamål vill State
Democat blif va af nästan lika stort
värde till barnen som en termin i
en skola.
H. & T. C.
R. R.
DOUBLE : DAILY : TRÅINS.
Kort och snabb resa mellaa
norra och södra Texas.
Genomgående sofvagnar
G ALVESTON, HOUSTON & ST.LOUIS
Via Denison och Katy Flyer
HOUSTON och DENVER
Via Ft Worth oeft Ft W & D C ban.
HOUSTON och WACO,
Via Bremond.
HOUSTON och AUSTIN,
Via Hempstead.
AUSTIN och DALLAS,
Via Elgin och Waco.
Stolvagnar pft dagtågen
mellan
HOUSTON och AUSTIN,
HOUSTo:; och DENISON.
Och på nattågen emellan
DENISON och NEW ORLEANS.
Via Houston, snabbasunresan
mellan
Norra Texas och New Orleans.
S. F. B. MORSE, Pass. Traffic Man.
M. L. ROBBINS, G. P. åt T. A.
Houston, Texas.
THE
International Route,
I. & G. N. R. R. Co.
Den genomgående stambanan mel
lan
och !
sta
TVENNE TÅG DAGLIGEN.
INTET TÅGOMBYTE.
Genomgående Pullman sofvagnar
mellan
Laredo och Texas stader samt St.
Louis och Kansas City.
Genomgående vagnar från och til
Memphis, Tenn.
Snabbaste resa och mest direkta väg till
Mississippi-flodens trakter cch
österut belägna platser.
Se närmaste biljettagent för upplys-
ningar angående tågtider
och priser.
^ D. J. Price, W. T. Musich,
Gen. Pass. & T. A. R^se Pass. Agent,
Leroy Trice,
General Superintendent.
Palestine, - Texas.
NEW SERVICE
VIA
SAN Antonio
VIA
WACO, 8. A. A A. P. AND SOU. PAC.
AND TO
AU SUN,
Via elgin and m. a t. c.
Through Tourist Sleepers
california,
VIA SAN ANTONIO AND SOU. PAC.
Quickest and Best Llne to
mexico.
"katy flyer"
TO
St. Louis, Chicago, Kansas City.
ALL THAINS HAVK
FREE KATY CHAIR CARS and
BUFFET SLEEPERS.
t
i
Upcoming Pages
Here’s what’s next.
Search Inside
This issue can be searched. Note: Results may vary based on the legibility of text within the document.
Matching Search Results
View seven places within this issue that match your search.Tools / Downloads
Get a copy of this page or view the extracted text.
Citing and Sharing
Basic information for referencing this web page. We also provide extended guidance on usage rights, references, copying or embedding.
Reference the current page of this Newspaper.
Ojerholm, J. M. Texas Posten (Austin, Tex.), Vol. 5, No. 2, Ed. 1 Thursday, January 11, 1900, newspaper, January 11, 1900; Austin, Texas. (https://texashistory.unt.edu/ark:/67531/metapth202991/m1/6/?q=%22~1%22~1: accessed July 16, 2024), University of North Texas Libraries, The Portal to Texas History, https://texashistory.unt.edu.; .