Texas Posten (Austin, Tex.), Vol. 6, No. 46, Ed. 1 Thursday, November 14, 1901 Page: 3 of 10
This newspaper is part of the collection entitled: Texas Digital Newspaper Program and was provided to The Portal to Texas History by the UNT Libraries.
- Highlighting
- Highlighting On/Off
- Color:
- Adjust Image
- Rotate Left
- Rotate Right
- Brightness, Contrast, etc. (Experimental)
- Cropping Tool
- Download Sizes
- Preview all sizes/dimensions or...
- Download Thumbnail
- Download Small
- Download Medium
- Download Large
- High Resolution Files
- IIIF Image JSON
- IIIF Image URL
- Accessibility
- View Extracted Text
Extracted Text
The following text was automatically extracted from the image on this page using optical character recognition software:
wm s
Wf
Ai#f:
•.ise
å
im
I
Brottm
öfvcrsatt frän e
af
ALAR.
Ports. fr. föreg. nr.
TEXAS POSTEN, AUSTIN, TEXAS TORSDACEN DEN 14 NOVEMBER 1901.
Samme
rtill fru
fch med sam-
ivilKec Ferris
väntade få se
Bredvid den
läkare, som bl
Clemmens dö<
ma hopplösa
hvarje ögon"
kulminera iden åtbörd, hvarmed
han då anbefalde de närvarande
tystnad för att kunna uppfatta än-
kant sista ord i lifvit. Äfven de
kvinnor, som ängsliga stodo vid
sängfötterna, ha le ungefär samma
uttryck af orolig väntan, och hade
ej Imogene Dare suttit bredvid
sängen,orörlig och i spänd väntan,
skulle Fet ris nästan kunnat tro sig
förflyttad tillbaka till detta förra
döddäger och inbilla sig, att den-
na nya fasa, som tryckte honom,
blott var en dröm, ur hvilken han
snart skulle vakna.
Men Imogenes ansikte, hennes
min, hennes afvaktande hållning
—detta var något, hvarpå man ej
kunde misstaga sig. Ilade man en
gåug uppmärksammat henne, så
hade man ej tanke för något annat.
Till och med den döendes ansikte
och läkarens forskande blick för-
mådde ej fängsla så som detta an-
sikte med den nästan orörliga blic-
ken, hvilken ej ett ögonblick flyt-
tades från det marniorbleka ansik-
tet på kudden, girigt spanande ef-
ter de första svaga tecken till åter-
vändande medvetande. Till och
med Orcutts syster, som,om också
ej så rikt begåfvad, dock oveder-
sägligen hade ett kärleksfullt sin-
nelag, till och med hon tycktes
erkänna styrkan af det band, som
fängslade Imogene vid denna huf-
vudgärd. Hon närmade sig vis-
serligen mer och mer len älskade
broderns läger, meu hon gjorde
intet försök att med sin sorg eller
sina anbud om hjälp och vård trä-
da emellan Imogenes brännande
blickar och broderns alltjämt orör-
liga gestalt.
Tystnaden i rummet var så djup,
att man hörde hvarje suck, nästan
hvarje andedrag af de närvarande.
—Är det något hopp? hviskade
Ferris till doktor Tredwell, då de,
inseende, att någon omedelbar för
ändring icke förestode, sökte sig
sittplatser i andi a ändan af rum-
met.
—Nej, såret är förunderligt likt
det, som blef fru Clemmens död.
Han återfår måhända sansen, men
han kommer ej att lefva. Våren
da tröst är, att detta dock ej är
något mord utan en olyckshändel-
se.
Distriktdommaren gjorde en åt-
börd i den riktning, där Imogene
satt.
—Hur kommer det sig, att hon
är här? frågade han.
Doktor Tredwell steg upp och
drog honom med sig ut ur rum-
met.
— Det fordrar någon föi klaring,
,sade han och berättade därpå, huru
Orcutt följt fröken Dare ned till
grinden, då trädet blåste sönder
och den tunga grenen föll och lifs-
farligt skulade h jnom.
Ferris, tyckte sig, allt medtfn
han talade, troligtvis därför, att
allt så mycket påminde om den
andra dödsbädd, oupptiörligt höra
den mördade kvinnun-* ord i sina
öron:—Måtte (iuds hä;nd falla öf-
ver honom, som fört mig därhän.
Måtte samma öde träffa honon, |
mått för mått. slug för slag, död
—Ja, jag var där, sade Byrd
med en menande blick, som Fer-
ris väl förstod.
—Ar det något, som jag bör
veta? frågade han, då ett ögon-
blick senare en annan person kal-
lade fredsdommaren därifrån.
—Möjligen, sade Byrd, ehuru
vi icke hörde många ord af samta-
let mellan båda. Det är egentli-
gen fröken Dåres hanliRgssätt,som
oroat oss och gjort oss angelägna
om att haf va er här på stället.
Han berättade nu, huru skrämd
Imogene sett ut, då hon nästan
sprang ned till grinden, beskref så
noga han kunde, hvad som tilldra-
git sig och slutade med att säga:
—Hickory och jag väntade att
finna henne krossad och blödan-
de, men så fort grenen upplyftes,
reste hon sig på knä, och då hon
såg herr Orcutt ligga sanslös på
marken, lutade hon sig öfver ho-
nom med detta samma uttryck af
andlös ängslan och väntan, som vi
nu se hos heune. Det ser ut, som
om hon väntade på, att han skall
vakna till sans och afsluta den
mening han påbörjat, då olyckan
skedde.
—Och vet ni hvad det vnr, han
då sade ?
—Så vidt jag kan påminna mig,
yttrade han sig sålunda: • Om nå-
gon skall lida för detta brott,skall
det ej blifva Philip Mansell utan—
Han fick ej tid att säga hvem.
— Min stackars vän! Öfverra-
skad af döden midt under utöfvan-
det af sina plikter! Försyners
vägar äro förunderliga—förunder-
liga! utropade distriktdommaren
sorgset, reste sig och återvände
till sjukrummet.
Där fann han allt oförändradt.
På hufvudkudden hvilade ännu
samma bleka, orörliga ansikte;
bredvid bädden sutto samma oro-
liga vakterskor. Imogene syntes
knappast hafva gjort en rörelse
under hela tiden, medan han varit
borta. Som en marmorbild, blek
och orörlig satt hon där, liksom
med återhållen andedräkt beva-
kande det red-in af dödens blyfärg
öfverdragna anletet på bädden. I
hennes min lästes hvarken sorg
eller bäfvan eller hopp, men dock
låg något däri.som gjorde, att alla,
äfven de, som ej visste om något
loreniugsband mellan henne och
den döende, tyckte, att hon fram-
för någon annan hade rätt att vara
här.
Klockan slog ett.
Men hon skulle slå ännu flere
gånger, innan någon förändring
inträdde. Klockan slog två, hon
slog tre och ännu tycktes allt vara
sig likt. Men innan näste timme
hördes slå, tyckte Ferris, som nä
stan lika oafvändt betraktat Imo
gene, som hon den döenue, och nu
ett ögonblick släppte henne ur
sikte för att se på sin vän, att en
underlig känsla af ängslan grep
honom; han steg upp och närmade
sig sängen med en min, som om
han gerna skulle velat sluta till
ögonen för betydelsen af hvad han
såg. Byrd, som just kommit in,
bemärkte i detsamma en obetyd-
lig förändring i Imogenes ansikts
uttryck och >teg fram till distrikt-
| dommarens i«i la*
Den döendes an*ik'e förändra
för död!
fräga, om ej ftö .e t Dare också
blifvit skadad?
—Hon har icke så mycket som
fått en skråma én gång, sade dok-
torn.
— Och stödde sig likväl på hans
Han svarade med att des, så att säga. under d-eras ögon.
arm ■
-M<
ligw-n. men det skuile jag
knappast tro.
—Hon stod tätt bredvid honom,
Ehuru äonu stelt och utan teck:n
till återvändande sans, var di't
dock icke samma ansikte, som de
fordom varit vana att se. ut in ett
helt annat, visserligen med samma
drag, men ett mörkt, förfärligt
uttryck, så att alla, som -ågo det,
bafvade och alla, som aUktt ho-
nom, förtvidade. Likt den my-
stiska skrift, hvilken småningom
nesbörd mot den man, som alltid
| världens ögon statt så högt. Kan-
nda lugnad af den blick, som
te hennes, såg hon åter ned,
under tryckande tystnad skre
..Jo de tunga minuterna förbi, blott
pinnu tyngre och hemskare aa för-
ut.
På en gång—var det en rörelse
af läka en eller en blick af Imoge
ne, som föranledd* det?—spridde
sig som en elektrisk stöt bland alla
innevarande. Doktor Tredwell,
Ferris och ännu en annan herre,
som nyss inträdt och hållit sig i en
vrå af rummet, skyndade fram till
Sängen. I samma ögonblick reste
sig Imogene, sköt deui något åt
sidan med en hälft bedjande,- hälft
befallande åtbörd och böjde sig
långsamt nid mot den döendes an-
sikte. En blick, i hviken hon
kunde läsa, att han kände igen
henne, mötte hennes, men hon
brydde sig ej om hvarken att fullt
uppfatta den eller höra det ord,
som tydligen darrade på hans läp-
par.
Med sin gost.lt utestängande åsy-
nen af dem, som stöda bakom hen
ne, ängsligt väntande, inlade hon
hela sin själ i den blick,som fängs-
lade hans och långsamt,högtidligt,
med obevklik beslutsamhet, yttra-
de hon ord, hvilka en och hvar,
som hörde dem, förstod vara blott
ett upprepande af en fråga, som
några få, ödesdigra timmar förut
blifvit gjord.
—Om det icke ' ar Philip Man-
seli, iom mördade änkan Clem-
mens, så säg oss då ni, hvem det
var! sade hon, och utan att fråga
efter de halfkväfda utrop af de
omkringotåeudende, som häpnade
och trodde, att c'enna stora olycka
rubbat hennes förstånd, stod hon
kvar med samma befallande, for-
skande blick stadigt fästad på den
döendes ansikte.
Den flämtande gestalten, som
knappast tycktes hafva återkom-
mit f'ån gtänslinien mellan lifvet
och döden, skakades från hufvud
till fot af en synbar darrning. Han
såg forskande upp i hennes ansik-
te, som för att söka ett tecken till
barmhertighet, men fann intet. De
bleknade läpparna öppnade sig då
och talade.
—Har icke Guds dom sagt nog ?
sade Orcutt högt och tydligt, så
att det hördes af alla.
Ögonblickligen störtade lmoge
ne upp, vände sig om, och, utan
att fråga efter kvinnornas half-
kväfda skrik och männens fram-
mumlade föreställningar, pekade
hon på den döende och utropade:
—Där höra ni alla! Tremont
Orcutt föl klarar på sin dödsbädd,
alt denna rysliga olycka är Guds
dom! Ni, som voro närvarande
vid den dödsbädd, där fru Clem-
mens nedkallade förbannelse öfver
niöt dårens hufvud, ni måste för-
stå hvad detta betyder!
Ferris, som af alla närvarande
måhända var Orcutts bäste vän,
uppgaf ett rop af sorg och harm,
sprang fram och drog Imogene
med våld bort från det dödsläger,
han trodde henne hafva vanhelgat.
Vansinniga kvinna! utbrast han.
Hvar skola era galenskaper sluta?
Mig skall han gifva ett aanat svar!
Men då han med samma fråga på
sina läppar böjde sig öfver vän-
nens läger,hade samma sanslöshet,
som nyss, åtoerinträdt, och tycktes
ännu tydligare förebåda döden.
Denna syn beröfvade Ferris si-
sta skymten af själfbeherkning.
Han reste sig upp och såg sig om-
kring med sträng blick.
—Denna anklagelse, sade nan,är
nära besläktad med den som fröken
Dare i går morse inför juryn utta
lade mot sig själf. fcn galen kvin-
nas ord iiro otillräkneliga.
Men Imogene,stark i sin tro på,
att Guds finger nu utvisat den
brottsling, de så länge sökt, ska-
kade blott på hufvudet.
Ingen af er känner denne man |
—Ack, Imogene, Iraogene! Det
var alltsamman för din skull!
Och med hennes namn på sina
läppar slöt han åter sina ögon och
sjönk tillbaka i den sanslöshet,
hvarifrån han, efter lakarens utsa
go, aldrig åter skulle uppyakna.
Imogene reste sig genast.
—Nu kan jag gå, sade hon, lik-
som föi sig själf. Min plikt är
fylld.
Hon tog några steg för att gå
motdörien. Men den kraft, som
hittills uppehållit henne svek hen-
ne nu. Hon såg sig omkring, och
då bon i allas ansikten blott läste
ovilja, att icke säga afsky, kände
hon först hela tyngden af sin olyc
ka. Hon vacklade och skulle haf-
va fallit, om ej en något fetlagd
ståttig herre, som stod i närheten,
räckt henne sin arm till stöd. Hon
mottog detta stöd med tacksamhet,
men gaf sig ej tid att lägga märke
till hvem som erbjöd det, utan
vände sig till distriktdommaren
Ferris och sade:
—J g kan lätt förstå, med hvil
ken förvåning ni måste hafva å-
hört de ord, son nyss kommitfrån
hr Orcutts läppar. Så oförväntad
var denna uppenbarelse, att ni ej
ännu kan tro därpå, men den tid
skall komma, då af allt, hvad jag
sagt er, intet annat skall finnas
fullt trovärdigt än de ord, jag nu
säger:
Hvarken Philip Mansell eller
Gouverneur Hildreth eller ens den
olyckliga Imogene Dare själf skul-
le kunna säga er så mycket om
huru och hvarför fru Clemmens
blef bräkt om lif vet, som just den
nian, som nu ligger slagen här, ett
den gudomliga rättvisans offer.
Hon kastade en afske lslbick på
dödslägret och stapplade sedan ut
ur rummet. Några minuter sena
re stod hon i porten, men förmåd
de ej komma längre, utan lutade
sig mot dörrposten och suckade:
—Ack, att ingen vill tro på mig!
—Förlåt mig, sade en vänlig
röst öfver henne* axel i faderlig
ton, jag är färdig att tro hvad
som hälst. Lita på mig, fröken
Dare, så få vi se—vi få se.
Af sin ytterliga förvåning åter
något upplifvad, fåg bon upp på
den herre, som tycktes hafva följt
henne till dörren. Det var samma
person, som där inne i sjukrum-
met bjudit henne armen och som
hon trodde hafva stannat kvar där.
Hon såg framför sig- en välklii d
man, utan anspråk på elegans;,men
med ett trefligt och tilltalande yt-
tre och med ett ansikte, som,ehuru
det egentligen var outgrundligt,
dock, märkvärdigt nog, ingaf för-
troende. Detta var så mycket mer
förundransvärdt, som han icke såg
på henne, utan betraktade den
bleknande lågan på taklampan i
förstugan, som han tycktes se på
med det ömmaste deltagande.
—Min herre,nvem är ni? fråga-
de hon darrande.
Han tog bort blicken från lam
pan och fäst«de den på hennes slö-
ja, som hon hårdt höll i sin högra
hand.
—Om ni tillåter, att jag tager
mig friheten att hviska i ert öra,
skall jag snart säga er det.
Hon böjde på sitt trötta hufvud
och han lutade sig fram samt hvi-
skade ett par ord,som kommo hen-
ne att genast resa sig upp med ny
glans i ögonen.
—Och ni vill hjälpa mig? utro
pade hon.
—Hvarför skulle jag eljes vara
här? svarade han.
Han vände sig nu mot en per-
son, som hon ej förut sett och som
tyst stod på tiö-ikeln till ett litet,
angränsande runt. Med förman-
nens bestämda ton sade han till
denne:
—Hickory, se till, att ingen
kommer hvarken ut eller in i sjuk
rummet, förrän jag kommer till-
baka.
Ater bjöd han Imogene sin arm
så väl, som j«g, sade han blott och i00'1 l""'c henne in i biblioteket,
drog sig så undan i rummets mestj ^vars dörr '"tn noga stängde, se-
dunkla vrå,dä.- hon satte sig, lugnt ('liQ ('e håda kommit in.
afvaktande ett nytt uppvaknande i
till sann hos den döende.
Det
TRETTONDE KAPITLET.
nära dem,
när grenen
sa.le Byrds behagliga stämma helt framträder på ett hvitt papper, då
och föll också omkull, detta utsättes for värme, så kom-
störtade ned. Hon mo de smygande, omisskännliga
måste hafva skadat sig något, fast dragen med hvarje sekund fram
hon ej vill medgifva det. .lag tror på hans ansikte, tills äfven Imo-
knappt, att hon är i stånd att , ätt *-"">«! darrade och höjde en hejdan-
känna, huru hon befinner sig. '1° hlick upp t il lerris, som för
var således närvarande?! 'dt förmå honom att lägga märke
frågade Ferris. 'till flotta naturens ofrivilliga vitt-
koin också—kom, int.an ' . .. , ,
• i ... >. ... f"01- detta puckclrygg.
,!l ns hemtut s.g eller doktor E„ limme senare ä-..uode Ferris
Tredwell fått tid att kläda i ord j j 8iiIlHkap meti dok!or Tredwell
den sinnesrörelse, som detta upp j |omim huset< (,å (,0 hej(la,1cH af
trä le förorsakade. j ||ickory 8om |Ätt vidrörde distrikt-
Annu en gång, liksom fru ('lem-1 dommarens arm.
mens,uppvaknade han ur sin dvala —Jag får bedja herrarne om
och, sotn det tycktes, utan att se ursäkt, sade detektiven med en
någon, ej ens den läkare som luta- hastig bugoing, men där är en re-
de sig öfver,honom,höjde I remont sande herr i biblioteket,som gerna
Orcutt åter sin stämma,men denna .skulle vilja tala ett ord mod hor-
gång med den genomträngande
kraft, hvurmed han plagade tala i
domstolen, och utropade klart och
bestämdt.
—Blod fordrar blod!
Därpå tillade han i lägre och
förtroligare ton:
rama.
De begåfvo sig genast till det
anvisade rummet. Men vid åsy-
nen af detta valbekanta arbetsrum,
som ännu bar spär af att så nyli
jigen hafvar varit använd*, stanna-
de båda på tröskeln, nästan öfver-
väldigade af sin rörelse. Slutliger
bemannade de sig dock och trädde
in. Vid det längst bort belägna
tönstret stod en herre och bläddra
de i en bok.
—Hvem kan det varaf h v i* kade
Ferris till doktorn.
—Jag kan ej begripa det, svara-
de den andre.
Herrn vid fönstret märkte nu
deras inträde och gick genast emot
dem.
—.lag ber, sade han, att få fö-
reställa mig själf—Jag är Gryce,
tillhörande New Yorks dotoktiva
polis.
—Hr Gryce! Detektiv! uppre
pade distriktdommaien förvånad.
Inom sig tillade han: Och för det-
ta puckelrygg!
Den berömde detektiven bugade
sig
—Jag kommer, sade han, i an-
ledning af ett telegram, som jag
för sex timmar sedan i Utica er-
höll. Det afsiindes af on ung man,
tillhörande vår polis, som är myc-
ket intresserad af ransakningen
rörande ett mord härstädes. Han
heter Horace Byrd, och jag hop
pas, att han gjort sig omtyckt här
och vunnit förtroende.
—Hr Byrd är rätt omtyckt här,
svarade Ferris. men jag har icke
gifvit honom order att telegrafera
efter er. Vid hvilken tid var tele-
grammet afsändt?
—Klockan half olfva på aftonen,
omedelbart efter olyckshändelsen.
—Jag förstår. ,
—Förmodligen ausåg han sig ej
kunna ensam utreda de nya svå
righeter, som nu synas uppstå.
Han är en ung man, och denna sak
är sannerligen mycket invecklad.
Distriktdommaien, som under
några ögonblick studerat den
skicklige detektivens ansikte,buga-
de artigt.
—Jag är rätt belåten att hafva
er här, sade han. Har ni varit
däruppe i sjukrummet?
Den andre gjorde en jakande åt-
börd.
—Ni har då troligen också hört
de skymflisa anklagelse, som nyss
blifvil uttalad mot en af våra bä
sta jurister och högt aktade med-
borgare. Det är blott en af de
många anklagelser, denna kvinna
framkastat, och ehuru man ej kan
anse den annat än som en yttring
af vanvett, bör dock er skicklighet
och förmåga mycket kunna bidra
ga till att förjaga den t-kugga, som
ett sådant pågående, huru ogrun
dadt det än må vara, dock alltid
måste kasta öfver min döende väns
minne.
—Alin herre, avaiade Gryce och
flyttade oroligt blicken från det
ena till det andra af alla föremål i
tumme , t; I Is både stolt och smått
därinne tycktes skola invigas i
hans förtroende, vi lefva i en be
7 t
dräglig och sorglig värld. Snillen,
soiu vi beundra, hjättan, på hvilka
vi tro, visa sig ofta nog hysa både
fuLkhet och orättfärdighet. Det
är förfärligt, men det förhåller
s;g dock så.
Ferris stod helt förbluffadunder
denna harang och såg bistert på
detektiven.
—Ar det möjligt, sade han, alt
ni kan sätta någon tro till de ord,
som i yrsel uttalas af en man, så-
rad i hufvudet eller till en kvinna,
som redan en gång begått mened
och vittnat falskt?
Doktor Tredwell, lika stött och
sårad och ännu mer otålig, trum-
made på bordet och utropade:
—Poh! Poh! Karlen kan ej va-
ra en sådan narr!
Ett småleende upplyste för en
stund detektivens ansikte.
—Många personer hafva hört
den anklagelse ni tillbakavisa. Det
ar nödigt att vidtaga kruftiga åt-
gärder, om den ej skall komma
längre.
—Jag har alagt de närvarande
att tiga, sade Tredwell. Aktnin-
gen för hr Orcutt skall göra, att
min befallning noga åtlyde-.
—Åtnjuter hr Orcutt så allmän
aktning här?
—Det gör han, svarade freds
dommaren sträft.
—Det tillhör då oss, inföll G.'y-
ce, att skydda hans minne från
äfven den minsta skugga, och där-
till fordras en noggrann undersök-
ning af hans fothållande till den
mot dade kvinnan.
—Detta föi hållande är käudt,
svarade Ferris med kärf förbehåll-
sam het. Det var sådant,som van
ligen förekommer mellan spisgä-
ster och värdinnan i det hus, där
man spisar—ingenting vidare.
(Forte.)
o
Stoppar hostan och bortdrifver
förkylningen. Laxative Bromo
Quinine Tablets botar förkylning
på en dag. Ingen bot, ingen betal-
fing. Pris Si5 cents.
Vårt nya.
HÖST- och VINTERLAGER
Hafva vi nu öppnat och äro beredda att
sälja så billigt som någon kan
Vi hafva köpt i St. Louis, där kompetitionen är stark
och vårt lager är välsorteradt i alla afseenden. . . .
Kom och se själf och glöm ej att pröfva vårt "K MJÖL".
<3. X éU
9Tiar>or,
erson 05113 ©o.
36*08.
AUSTIN NATIONAL BANK
-ÄR-
Farmares l Boskapuppfödares Bank
I AUSTIN, TEXAS.
Tillgångar öfver
Ueponeringar öfver
.......$i 500,000.00
, $1.000,000.00
Förenta Staternas Deponeringsbank
Vi önska göra Affärer
med Eder
Vänd Eder till oss.
E. P. Wilmot, Pres.
Walter Tips, ist Vice Pres.
Henry Hirshfeld, and Vice Pres.
H. P. Hilliard, Kassör.
W. H. Folts, A sa. Kassör.
Svenska Språket talas i denna Baqk.
Manor, T exas.
Handla i ohyfladt eller förarbetadt "long leaf yellow pine" virke
af alla sorter. Brotimmer, fönsterkarmar, dörrar, 1 linds, listverk,
kalk, cement, sand, tegel, färger, hygnadssmide, cederstolpar och
block, skärm (scroen) dörrar och fönster, etc., etc.
Wi hafva alltid ett stort lager på hand.
JOHN SEIA-STRfin. svenskt biträde
13
L. W. CULVER,
Handlare i
Möbler,Spislar,flattor och Rugs.
Har på hand 1000 träsängar fråu $1.50 till $25.00.
Nya matsalsstolar från 45c till $5.00.
Nya järnsängar från $2.25 till $20.00.
(lD. ©ufver,
314—316 Congress Ave. - - Austin, Texas.
Key Bros,
& Brevard
"Trade Builders"
Vi tro på att sätta rätta priset på rätta sor-
tens varor i rätt tid. Vi erbjuda inga otidsenli-
ga varor, utan just hvad ni behöfver för 2 ZZ
. NOV EMBER.
Vi utbjuda skodon, som hålla att_«lita"på, sko-
don, som helt och hållet äro af LÄDER. Den
sort, som vi få sälja om igen, sedan vi sålt en
gå->g. Vi hafva sådana skor uppskurna, att
visa det vi kunna garantera hvarje par i lagret
såsom det representerae
Damers Kid snör>kodon mod
fjäder klackar, vanliga stot lekar,
verklig $1.00 vara 75c
Damers Kid snörskodon, böjlig
sulor, $1.00 och $1.25 vaia... 90c
''Our Pride" dainskodon med
fjäderklackar och vanliga klackar,
knäpp- eller snörskor, *läta eller
öfvorklädda tåspetsar, äkta läder
alltsammans. Eget urval... $<.oo
Damers Kid snör och knäpp-
skodon, vanliga eller fjäderklac-
kar, till Si 35
Damers sämskskinn knäpp
e'ler snörskor, hvardagsskodon,
till $'-oo
Vår "Will Wear"hkodon. Dessa
äro Kid snör eller knäppskodon
för damer. Lätta och mjuka,van-
liga och fjäderklackar, slät eller
coin tåspets. Hvarje par suldt
under särskild garanti, att de äro
af äkta läder och gifva tillfreds-
ställelse. Priset $'-5o
Se våra ovanliga godtkön i da
tners $2.00 skodon, som sällan får
*es. Hafva dem i alla nya fasoner
både med afseende till klackar och
tåspetsar, snör eller knäppskodon
och med tjocka extension sulor,
eller medium sulor, ofvanläder
ntaf tyg eller skinn. Pris en-
dast $3.00
Mans satin kalfskinn Congress
skor. Värda $1.25, till $100
Mäns tjocka spänn- och snör-
skor samt Congress, med vanliga
och fjäderklackar $1.25
Vära ••Adamant" skor. Då vi
sälja eder ett par af dem, fä vi
sälja flera. Med tjocka sulor,slät
eller London tåspets, snör- eller
Congress skor. Alla äkta läder
och do bästa, till $2.00
I vårt $2.50 och $3.00 lågor
kunna 7i erbjuda några fina varor.
Alla fasoner, London och Box tå-
spetsar. Pris $3.00 och $2.50
HERR ERIC BERGLUND, Svenskt Biträde. ~>g)
KEY BROS. & BREVARD,
"TRADE BUILDERS",
Austin, - - Texas.
Upcoming Pages
Here’s what’s next.
Search Inside
This issue can be searched. Note: Results may vary based on the legibility of text within the document.
Matching Search Results
View 10 places within this issue that match your search.Tools / Downloads
Get a copy of this page or view the extracted text.
Citing and Sharing
Basic information for referencing this web page. We also provide extended guidance on usage rights, references, copying or embedding.
Reference the current page of this Newspaper.
Ojerholm, J. M. Texas Posten (Austin, Tex.), Vol. 6, No. 46, Ed. 1 Thursday, November 14, 1901, newspaper, November 14, 1901; (https://texashistory.unt.edu/ark:/67531/metapth203040/m1/3/?q=%22~1%22~1: accessed July 16, 2024), University of North Texas Libraries, The Portal to Texas History, https://texashistory.unt.edu.; .