Texas Posten (Austin, Tex.), Vol. 7, No. 7, Ed. 1 Thursday, February 13, 1902 Page: 6 of 10
ten pages : ill. ; page 22 x 15 in. Digitized from 35 mm. microfilm.View a full description of this newspaper.
Extracted Text
The following text was automatically extracted from the image on this page using optical character recognition software:
H
V v®-
' R5
Nmhh
i
8 m
<;3
t ■
i t B
Jr
M må
«■ ' «a „
■ i:sl
9 ® ®
i" ;
H ■
f $ i®
f" ' -
\
liTii iBB 1H *H
TEXAS POSTEN, AUSTIN. TEXAS, JORSDAGEN DIN 13 FEBRUARI 1902.
' Via
. -la
IgMfRHi
■ ÄÄÄÄÄJMlJlåiftiUMflllttlÄJlJÄÄÄÄAA WPJWlÄÄJlUlltÄAÄÄ
Metropolisvilles Gåta, g
ELLEB
Amerikanskt Landtlif i Västern, 5
Iakttagelser och skildringar
AF edward eggleston.
«
************************************ *********
(Forts, från föreg. nr.)
Man faster sig icke Tid en sen an-i vilse, men denna totala franvaro af
komst, då man är säker om ett lijärt- [ nybyggarebostäder och till och med
ligt välkommen. Och så äkte de pä, j af öfvergifna "clalm"-kojor förväna-
fram öfver den jämna vägen, 1 det de honom. Ibland tyckte han sig
den gamla tröga hästen gick vida mc- se ett hus framåt och sökte paskynda
ra, än han sprang. Albert gjorde sig den gamle hästens steg, men huset
ingen brådska. För första fången ef-
ter sin återkomst kände han, att
han ägde lilla Katy igen.Skuggan ha-
de gått förbi;den kunde komma igen;
han ville fröjda sig i solskenet, så
länge lian lick. Katy .var glad att
slippa ifrän.de ständiga tvisterna i
hemmet och fröjdade sig med en rent
barnslig känsla däröfver, att All.ert | efter uppstigandet till närmaste
Icke förrän han stigit ur åkdonet
och försökte ga öfver till foto, insäg
han, huru omöjligt det var.
Da Albert återkommit till åkdo-
net, satt han stilla. Vattnet skval-
pade mot hästens kropp och åkdo-
nets hjul. Det oupphörliga rägnet
plaskade i vattnet framför honom.
Och ingenting kunde han uträtta.
I denna fullkomliga hjälplöshet, den-
na förstelnande hopplöshet underlät
han till och med att köra i r vatt-
sidor, innan han hittade ingången.
Då han knackade, öppnades dörren af
en högväxt man, som sade:
—Ett herrans väder, främling!
livar kom ni från? Måst' ha' rägna
ner som e' groda.
Albert hade ingen tid till artighe-
ter. lian berättade i korthet, huru
det förhöll sig, och bad att fä föra sin
syster öfver.
—För htt na' strax, främling! Al-
dri' ha' nå' kvinfolk satt foten i
net. lluru länge han satt där, vore den här stuga' förr, men ho'.ä' hjär-
af
\
icke nu gaf henne några förebråelser.
Och sä sprakade Albert pa sitt gamla
pedagogiska sätt, omtalande för Katy
alla sällsamma saker, han kunde upp-
tänka, och roande sig med att gifva
akt pä de växlande uttrycken af för-
våning och förundran,som målade sig
i hennes ansikte. Trakten var ibland
jämn,(iblaud backig,och Albert tyclt
te, att hun aldrig sel i "gräset så grönt
eller blommorna sa lysande som den-
na.morgon. De strömmar, som de öf-
verforo, voro klara ocli friska, solen
sken varmt pa dem, men himlen var
sa blå och jorden sa grön, att de bäg-
ge öfveriemnade sig åt nöjet att lefva
med en sådan himmel ofvan och en
sådan jord inunder, llär och där så-
gos några nybyggares hus, fastän u
särdeles inånga. Emellertid var lan-
det ingalunda ödsligt. Dä och du
sprang ett uppskrämdt pralrlehöns
öhfver vägen eller höjde uig till pil-
snabb flykt; tusentals gräshoppor och
andra Insekter hoppade, fladdrade,
tlögo och liito höra sina gnisslande el-
ler surrande toner, och luften syntes
full af lif. Deras färd förlängdes an-
senligt- genom Alberts utflykter Jjofter
nya insekter; han hade nämligen ta-
git med sig sin portör och sitt nät.
Oi-li när de ungefär midt paeftermid-
dagen vid ett vad öfver en bäck stan-
nade för att vattna gamle Prins och
därvid plötsligt (Ingo höra en ask-
knall, erfor Albert smått samvetsfö-
rebråelser däröfver, att han icke hade
rest, raskare. Och da han kört pa en
kvarts mil till, befann han sig i en
högst obehaglig dilemna, hvars horn
•voro tvä vägar, om hvilka de, som
glfvit honom anvisning om vägen,ha-
de försummat att anvisa honom. Ka-
ty hade varit här förut och \ar säker,
att väger till höger var den rätta.
tet var Ingen tid att vända tillhaka,
'-auidret var redan öfver dem ett
af dessa fruktansvärda Ask väder, hvil-
ka Isynnerhet uppträda pa Minneso-
tas talTclland. l'å vinst och förlust
tog Charlton vägen till höger, inga-
lunda betviflande, att hanjitminstone
skulle fä tak öfver hufvudet under
natten 1 någon nybyggares hydda.
Ovädrets liäft ighet öfvergick hvarje
föreställning hos den, som icke sett
något dylikt, och är omöjlig att skil-
dra för liven som helst. I>e snabbt
pä Ii varandra följande blixt rame, de
plötsliga skarpa outhärdliga knallar-
na framför, bakom och pä bägge sidor
skakade Charltons nerver och gjorde
lilla Katy utom sig. Under en tim-
mes tid akte de under det hällande
rägnet, me a i deras ögon hvarje mi-
nut bländades af blixtar och de oupp-
hörligt väntade att nästa askslag
skulle trälla dem. På alla sidor om-
kring dem tycktes elden falla fran
himlen ned pa den trädlösa prairien
pel vid hvarje ny blixt höllo de Inne
sin andedräkt och väntade döds-la-
get. Charlton omhöljde Kftty>pä alla
sätt han kunde, men ovädret genom-
trängde kläderna, och det kalla räg-
net kylde dem int ill benen. Katy a
sin sida var rädd att blixten skulle
träffa bror Albert. Inhöljd i sjalar
kände hon sig tämligen trygg för ask-
viggen, men det var förfärligt att
tänka, att bror Albert satt där, ut-
satt för^blixten. Och under all denna
förvirring och fara höll sig Charlton
tätt till sin syster. Han kände sig
modigt besluten att aldrig tillåta,
att hon blefvo Smith Westcotts ma-
ka. Och hade han blott lefvat i me-
deltiden, skulle han säkerligen liafva
utmanat honom till strid på lif och
död. Men ack! civilisationen hindra-
de honom.
Slutligen aftog ovädret något i styr-
ka och molnen delade sig I väster: en
ljusstrimma upplyste rägnet. Därpå
vände sig vinden och molnen samman
slöto sig ater öfver dem, och ljungei-
den, icke fullt så lillig och tät som
förut, men ändock förskräclig, och
rägnet med dess oaflutllga plaskande
begynte äter för att icke upphöra
under natten. Mörkret var öfver dem,
icke ett hus fanns inom synhåll, det
oupphörliga rägnets genomträngande
kyla tycktes outhärdlig, hästen var
nästan utmattad och gick fot för fot.
Albert fruktade, att Katy skulle du-
ka under för ovädrets våldsamhet
När de kommo på spetsen af en liten
kulle, ansträngde bägge sina ögon i
det Tafänga hoppet att upptäcka ett
men de visste icke, att de be-
ljus,
funno sig midt i-att de i själfva ver-
ket färdades i sned riktning öfver en
stor landssträcka, hvilken råkat
händerna pä ett aktiebolag, hvilket
ämnade använda den för särskild t;
ändamål. De hade länge sedan upp-
gifvit allt hopp om ett gästfritt väl-
komnande I kusin Johns hus och ön-
skade nu irurenting annat än tak öf-
ver hufvudet, hurudant det än kun
de blifva. Albert visste, att han kört
antog alltid, i den män han kom när-
mare, gestalten af en hasseldunge.
Omkring klockan i) minskades ljungel
den och rägnet blef kallare. Katy
blef helt och hållet tyst. Albert kun-
de känna henne skälfva dä och da. I
detta beklagansvärda tillstånd af för-
stelning, oupphörligen hoppandes att
kul-
' les spets fa se ett hus och oupphörli-
gen svikna i sin förhoppning färdades
de framåt under nattens dystra enfor
mighet. Hägnets oupphörliga pla
skande, hästhofvarnes långsamma steg
i vattnet, dundret af en atlägsen ask
knall voro de enda ljud, som de för-
nummo under den följande timmen
under den ännu längre, som följde
därpå,—under timmarna efterjj dem.
Dä begynte lilla Katy, troende, att
hon skulle dö, sända hälsningar t ill
alla i hemmet och till den stackars
käreiSmith, som skulle gråta så, dä
hon var borta. Men just i denna
stund, af ytterlig nöd, då Charlton
kände sig genoinfrusen ända i sitt in-
nersta af att sålunda hafva varit ut-
satt för mer än sju timmars rasande
oväder i ett- öppet åkdon,lick han sik-
te pa något, som uppllfvade lians
mod. lian hade kommit ned i livad
som tycktes honom vara en dal; vä-
gen var öfversvämmad, han kunde
märka, att det var en väg pä frånva-
ron af gräs, och vattnet glittrade i
den svaga ljusningen. Vattnet till-
tog i djup; strax framför honom var
en liten, men brant kulle; öfverst pä
kullen, nvars mörkare konturer af-
teckna<l<- sig mot de mörka molnen,
hade li.i 11 vid ljungeldens sken fatt
sikte pa er höstack,och här pa vägens
ena sida bar gräset tydliga spar af li-
ens framfart. Albert sökte uppllfva
Katy genöiri att fästa hennes upp-
märksamhet pä dessa tecken till när-
heten af- en människoboning, men
Katy var för frusen och trött och stel
för att kunna säga eller "känna myc-
ket: al t, sitta i genomdränkta kläder
under bar himmel i sju timmar är ic-
ke nugot medel alt göra sinnet mo-
digt och hoppfullt.
Albert märkte också med oro, att
vattnet* under hästfötterna ständigt
tilltog i djup. En minut förut räck-
te det nätt och jämt ofver hof arne:
nu nådde det nästan till hästens
knän. och denne var tvungen att lyf-
ta föl terna allt- långsammare. l!äg-
net hade fyllt dalbottnen med vatten.
Emellertid växte gräs på båda sidor
om vägen, och Charlton kände ingen
synnerlig oro, förrän, j: st då lian
kommit I skuggan af höjden, gräs-
mattan plötsligen tog slut och allt
var vatten med något- pä andra sidan
s')in liknade en obestiglig klippa.
Vägen, som förlorade sig i denna sjö
eller träsk, måste liafva sin fortsätt-
ning nagonstäfles pä andra sidan.
Men livar? Till höger eller vänsler?
Och huru liottenlöst kunde icke mora-
set vara om han förlorade vägen?
Men i en sådan förlägenhet måste
nugont Ing göras, lian utvalde dä en
viss punkt till vänster, där sluttnin-
gen på andra sidan syntes mindre
brant, vände hästens liufvud at det
hullet och gaf honom en snärt med
piskan. Hästen gick fram ett pari
steg, vattnet steg honom till bringan
och han vägrade att gä längre, livar-j
ken smekningar eller slag kunde brin-
ga honom ur Häcken. Xu var ingen- j
ting annat att göra än att afvakta nä-;
sta blixt. Det dröjde länge, ty under!
ovädrets fortgång hade ljungelden
bllfvit- sparsammare. Charlton hade
aldrig förut funnit fem minuter sa
länga. Slutligen kom en blixtstrale,
klar och brännande, Icmiiande el t
fruktansvärdt mörker efter sig. Men
flyktig och plötslig som den var, visa-
de den dock för Charlton, att vattnet
framför honom Icke var "tt träsk eller
sjö utan en bäck, en ström, uppsväld
till en llod och forsande som en liii ra-
strum. Pa den sida,där Charlton var
var vattnet jämförelsevis lugnt •.ström-
men krökte sig på sådant sätt. att
forsens styrka slog mot den branta
klippstranden pa andra sidan.
t
Mil.
Ett härberge.
Albert körde i riktning mot ström-
mens lopp och försökte att i detta an-
fall af förtviflan a nvo att öfvervada
den. Att, hela natten stanna ute i
rägnet med Katy syntes honom sa
förskräckligt, att han beslöt att kom-
ma öfver t ill hvarje pris. Mena nvo
räddades de genom den gamle hästens
kloka envishet. Han stod i vattnet
lika orörlig som Halaams åsna. Därpå
och blott för att göra något körde
Charlton ned åt trömmentill ett- stäl-
le, där den motsatta stranden tycktes
var i mycket lät t- att beträda, llär
försökte han ater en öfvergång, men
måste afsta i följd af hästens själfhe-
varelselnst Inkl. Charlton gjorde sig
intet riktigt Ingrepp om strömmens
djup och häftighet och den nödvändi-
ga följden däraf att, om han försökte
öfvervada den, drunkna i dess vågor.
svårt att säga. Nagra gånger förmäd
de han sig att ropa ett "hallä!"
Men rägnets buller förtog ljudet
hans röst, som var hes af ansträng
ning.
Efter en stund hörde han ett pla
skande i vattnet, "hvilket icke hade
sin orsak i rägnet. Det förekom ho-
nom såsom ljudet af en kanotära
Kunde någon ro emot en sadan
ström? Men han hörde tydligt pla
skandet, och det kom nedifrån. Till
och med Katy reste sig ur sitt dval
lika tillstand och ansträngde sina ö-
gon emot nattens mörker för att söka
upptäcka, hvad det var. Det kom
icke närmare. Det aflägsnade sig 1c
ke. Efter tio minuter var detta ore
gelbundna,men tydliga ljud af något
som doppades i vattnet, och hvilket
pa ett sätt eller annat tycktes härrö-
ra af mänsklig verksamhet, hvarken
närmare eller fjärmare, ^hördes hvar
ken långsammare eller fortare än för
ut. Albert ropade gäng pa gång sitt
"halläI", men det hemlighetsfull
upphofvet till detta doppande och
plaskande var doft för alla rop och
hjälp. Eller om han icke var döf
tycktes åtminstone denne roddare va
ra lika oförmögen att gifva svar som
"den gamle dumben", hvilken rodde
"Astolat's ijljemö" till Arthurs pa
lats.
Men det var ingen roddare, icke ens
en stum sådan. Den blixt, om h v i I
ken Albert bad, kom slutligen, bely
ste vattnet och stränderna och skin
grade alla drömmar om kanoter och
roddare. På en sekund upptäckte
Charlton, att några fa famnar däri-
från var ett staket, och att där det ti
gick öfver strömmen eller frän straijd
till strand af hvad som vid vanligt
vattenstand utgjorde strömmen, man
till detsamma användt länga tvärstän-
ger, af hvilka en blott delviä var un-
der vatten ^och af forsens häftighet
böjdes helt och hållet nedunder vat-
in, gjorde en roterande rörelse
under vattnet, uppsteg därur, äter
neddoppades och sa vidare oupphörli-
gen. Pä detta sätt åstadkoms"det
ljud, som lian ansett för en åras pla-
skande. Med denna tanke försvann
all tanke pä mänsklig hjälp fran det
hullet.
Men i ocli med att denna illusion
skingrades, uppdök en ny förhopp-
ning. Charlton vände om hästen ocli
lät honom ga ur vattnet eller åtmin-
stone till en del af ängen, där det öf-
versv&mmande vattnet icke nådde ho-
nom t ill knäna. Här band han honom
vid ett träd och sade till Katy, att
hon måste sitta där ensam, till dess
han Unge gå öfver strömmen ocli
skaffa hjälp, om det funnes någon
människa där. Han kunde komma
att dröja en halt timme. Men den
stackars Katy sade, att hon icke kun-
de lefva en half timme till i detta
rägn. Och för öfrigt vissle hon, att
Albert skulle drunkna,om han försök-
te ga öfver. Han hade icke liten mö-
da att slippa ifrån henne, och när
han gick, grät hon.-När han kommit
till flodstranden, ropade han: "Allt
viil. Kat,y!", men Katy soin dunkelt
hörde ljudet af hans röst geiiom ovä-
drets dan, trodde, att han var pa
väg att blifva uppslukad af denna syn-
daflod.
Charlton klättrade pa staketet , be-
gagnande sig af de osäkra fotfästet pä
den öfvcrsväminando delen däraf och
fattade med händerna stängerna of-
van vattnet, medan detta forsade
kring hans ben. Dessa stänger voro
I fästade vid störarne blott genom en
Ispik i hvardera ändan, och det stöd,
I de gäfvo, var således af mycket t v i f-
velakt ig beskaffenhet. Fölle en spik
ut eller rakade lian halka och förlora
sitt tag, sa fanns det intet hopp, att
han äfven om han ej varit förstelnad
genom det kalla långvariga rägnet.
skulle kunnat liafva simmande hälla
sig uppe i den brusande strömmen.
Kommen lialfviigs öfver strömmen,
rakade han ut för en ny svårighet.
De slörar, vid hvilka de böjliga tvär-
stängernas ändar voro fastspikade,
voro ne Isatta i sned riktning, men at
olika häll, somliga lutande nedåt
strömmen, andra uppåt, lians släll-
ning blef sålunda småningom sä sned,
att han, sedan han i följd af staket-
tets successiva böjning kommit nä-
stan under detsamma, "för att lialla
sig kvar måste klättra öfver till dess
andrasida, ett ganska svårt o. farligt
företag att utföra pa ett ^stängsel af
sviktande proppelrör midt i en bru-
sande ström och omgifven af nattens
mörker. l>å han slutligen kom öfver
p.\ andra sidan, befann han sig midt
i ett hasselsn;V,som gick honom öfver
hufvudet. Han ropade "hallå!" åt
Katy, och hon var viss, att det var
den drunknandes sista rop. Sedan
han arbetat sig ut ur hasselsnåret,
stannade han vid ett stängsel och
väntade pä en blixt. Att det fanns
ett- hus i närheten, kunde han icke
betvifla; frågan var, huruvida (Ut
var be bod t eller icke. Och hvar fanns
det?
Fulla fem minuter—en evighet un-
der sådana omständigheter—stod
Charlton vid stängslet, medan rägnet
obarmhertigt hällde ned på honom;
hans blickar voro riktade framåt för
att Unna ett hus, lians tankar tillbaka
till den nästan döende Katy. And t
ligen kom ljungelden och visade ho-
nom ett hus, och på dess tak såg han
en skorsten, det bästa beviset, att det
icke var en öfvergifven "clalm"-koja.
Trefvande sig omkring i mörkret,
nådde lian huset, som var en oansen
lig liydda, ocli undersökte tre af des
tli' välkommen.
Albert skyndade nu tillbaka, fruk-
tande att flnna Katy diid. Han gick
öfver på stängerna igen, ropande åt
Katy, under det han klef. Hun fann
henne nästan sanslös. Han tog skyn-
dsamt gamle Prins från åkdonet och
band honom ined tömmarna pä en
fläck, där han hvarken behöfde lida
brist på vatten eller gräs, ocli lyftan-
de därpå Katy ur åkdonet samt bar
henne bokstalligen till det ställe, där
de voro tvungna att klättra öfver.
Det var rned mycken svårighet han
dels bar henne dels förmådde att själf
klifva pä det sviktande stängslet.
Huru han någonsin lick den nästan
hjälplösa flickan öfver till hasselsnå-
ret, visste han icke riktigt själf, men
medan de nalkades huset, vägledda
af ett ljus, som blifvit ställdt i fön-
stret, blef hon allt mattare och mat-
tare, till dess Albert var tvungen att
bära henne in och lägga henne ned,
afsvimmad af ytterlig utmattning.
Husets värd sprang till en liten
skänk,hvilken var gjord af en pack-
lär,och tog fram en whiskyflaska,hvil-
ken han försökte fora till hennes läp-
par, men da lian säg henne ligga där,
blek ocli skön i sin hjälplöshet-, stud-
sade han tillbaka och sade med rå
vördnad; Främling, ge'na lite' af de
här- jag ä' int' karl att röra ve' ett
tocket kräk.
Och Albert gaf henne litet af den
stimulerande vätskan och följde med
sina blickar hennes uppvaknande.
Han värmde hennes händer ocli gned
hennes fötter framför elden, sim ny-
byggaren hade gjort. När iion kom
till ^medvetande, koin Charlton att
tänka därpå, att han icke hade några
torra kläder åt henne. Han skulle
genast liafva gått tillbaka till iikdo-
n t. livari fanns Under sitsen omsorgs-
fullt instufvad kappsäck, hade icke
nybyggaren gått ut ocli lemnat ho-
nom iensam med Katy, hvilken han
:tadc skulle svimma igen. om han
lemnade henne Snart, kom dock den
långe, magre, långhårige mannen in.
Jag har tagi' mej för att rusta om
me era saker, harre, sade han. Jag
änkte, att- fröken här kund' behöfva
fä utäf sej di här våt-fjära, ä' då'
drista' Ja' mej till att- gå och liemta
den här kappsäcken utan att fråga
om lof, me'n ni höll pä pyssla om'
na. Ho ' ser ju rask ut nu! Men
harre, vi ha int' nå rum te' öfvers
är i gä'ln. Ni ocli jag fä ge oss
opp pä löfte' s.t j^länge, me'ns vårat j
rum ä' bättre an varat sällskap. Ni i
kan byt' om klä'r däroppe.
De gingo upp pä vinden uppför
stege pä yttre sidan af linset, under
t , abon talade i vördnadsfullt livir
skande ton, synbarligen öfvertygad,
it t han hade en ängel under sit t tak.
De gingo ned efter en stund, åbonj
ock^hopade så frikost igl ved pa eld-1
staden, att rummet blef nästan för!
armt ;han kokade kaffe, stekte fläsk, |
tillredde bröd, litet gult och litet
bradgräddadt, men mycket smakligt-'
för de hungriga resande. Till och j
med Charlton gjorde ingen svårighet
itt gå ifrån sina principer och äta
fläsk, i synnerhet som lian fick ett
glas mjölk till. Katy drack en kopp
affe, men ät föga, ehuru abon bjöd
henne det, bästa, han hade, med en
if inre rörelse stammande röst. Han
kunde icke tilltala henne utan att
rodna ända till härfästet, lian sökte
framstamma ursäkter för brödets ocli
ilTcts beskaffenhet,men kunde knap-
past fä fram en begriplig mening, si
öfverväldigad var lian af en känsla af
tillbedjan för del första fruntimmer,
i livars sällskap han befunnit sig pä
åratal. Albert kände en djup aktning
för mannen pä grund af lians vörd-
nadsfulla sätt gentemot Katy. Och
Katy tyckte naturligtvis om honom,
såsom bon tyckt om en hvar, som vin-
god mot henne eller hennes vänner
och hon försökte ett par gånger genom
att tilltala honom att uppmuntra och
lugna honom, men sa stor var lians
rörelse och förlägenhet-, dä hon t in-
talades af den gudomliga varelsen, att
han höll pä att släppa en tallrik med
bröd i golfvet första gängen lian till-
talade honom, och var nära att slå
omkull kaffepannan den andra gän-
gen. Jag har ofta gjort den iaktta-
gelsen, att eremiterna i gränstrakter
tillhöra tvä klasser af människor—sä-
dana, som öfvergifvit mänskligheten
och hyfsade trakter af p ur motvilja
mot människors umgänge, af sjiilf-
visk, butter kärlek till ensamheten,
och sådana, som hafva flytt- frun sina
likars sällskap i följd af en sjuklig
känsl ighet. Vår abo var en af det se-
nare slaget. *
de' int* för usselt för henne '.te
vara i en töcken här stuga! Aldri'
förr har jag längta' etter nå' bättre,
men se'n det krake' kom inom mi'
tröskel, har jag önska', att de' vo-
re ett slott af^dlamant. Ilo' hade al-
dri' kunna komma ut för sämre.
—Hvar kom nii.frän? frågade Charl-
ton.
—Fran Wawbosh. Jag kunne int'
bli där. De va' stygga imot mej.
Jag hade en idé. Jag ville skrifv lite'
af hvarje på vårat landsmal. Jag
försökte ibland att dikta pä riktigt
bokspråk, men jag hade fatt lära för
lite' och lefde Ihop med folk, som tal-
te jussom jag. Men en skotte, som
jag arbeta' hos en vinter, läste för
mej verser,som va' skrlfna åf en, som
hette Burns pä de landsmål, som di
talar 1 Skottland, sir ni. Och jag tyc-
ker, om en skotte kunne dikta pa sitt
bondspråk, hvarför skulle int' en In-
dianaman lika bra kunna dikta pä
det mål,som talas nere vid Wawbosh?
Hva' tycker ni?
Albert var förtjust att tinna ett"na-
turbarn" med en sädan idé och han
gaf den sitt fullkomliga bifall.
—Nu va' de' sä, sir ni, att när jag
tog te' att göra verser, lick jag
snart si, att folke' ner i Posey countf
brydd' sej int' mycke' om hva' sotTi
va' skrefvet pa deras eget mal. Di
tyckte bättre om viser pä riktigt bo-
kspråk, så'na som "Och gossen stod
pä däck, som brann" och "Lifvet *pä
böljan blå", och gjorde spektakePme'
mej, ocli när pojka' feck tag i mina
va^kreste verser ä läste opp dom, när
di kom rån skola' ä skratta' ät mej ,
å da flickorna hade mej till narr, lät
mej göra verser ät dom pa födelseda-
gar och se'n dref skoj me' dom, kunne
jag int' sta ut me'et nä längre, a sa
gaf jag mej a gåle för att bli fri tocke
väsen. Men jag la' int' bort min idé
ända. Jag gjorde verser pä landsmål
ändå och skicka dem till bokförlägga-
re, men di tyckte, de va' int,' nå' be-
vändt med dom. Di skref tillbakars,
all jag borde lära mig att stafva.
Liksom jag int' kunde stafva i kapp
med dom allihopa!
— Vill ni visa mig några af edra
verser? sade Albert.
- Jag trodde nog, ni skulle villa se
dom, och han tog fram ett smutsigt
blått papper, pa hvilket några versar
voro skrifna med blått bläck
—Jag kan nog stafva rätt, om jag
vill,men jag såg, att mr Burns hade
skrifvi' sin skottska liksom de talas,
a sa tyckte jag, jag kunne skr i f va mitt
landsprak pa samma sätt. Och den
pittoreska abon, som stod där i mor-
gonens belysning med sin vargskinns-
möss, i pa hufvudet, frän hvilken topp
vargens svans hängde nedåt hans rygg,
uppläste högt de verser,som han skrif-
vit på Hoorsie-dialektcn eller, såsom
han kallade det, landsmalet vid Waw-
bosh.
liva' di stamma kräkens säger.
a siska' ho' sjunger,sa hon kan ga at,
Om ingen ä' där och hör pa.
\" siska' ho' sjunger,sa ho' k;m ga åt.
Men säjer ,j;i at' na: "Lat böra din
lat!"
"Sej, tack!" svarar siska' mej dä.
grammatika' som "Casabianca" och
Hell Colombia"! Men ja' vet för lite'
om ordena. Ja' ha' inte fått en biu'nn
bara af att tänka på^henne a önska,
att stuga min vore finare och att jag
hde snyggare kläder å kortare har och
vore en bildad harre. Jag ha' aldri'
önska' de' förr.
Katy uppvaknade litet tung och rått
hungrig, men icke sjuk, och hon be-
gynte välvilligt visa sin tacksamhet
mot åbon genom att hjälpa honom vid
frukostens tillagande, livarvid han
förklarade, att han aldri' varit så för-
lägen, se'n han född vardt; aldri'!
De väntade hela denna dag, att
vattnet kulle sjunka, och Katy lärde
poeten flere nya saker i kokkonsten,
hvaremot han visade] henne sina fäl-
lor och sin jaktredskap och invigde
de bägge främlingarna i alla hemlighe-
terna af vessle- och bisainfångst samt
berättade dem mycket mer angående
pälsdjurens vanor, än de kunde fa lära
af böcker. Och Charlton uppläste fle
ra stycken "riktig grammatikalisk
posei" för den stackars karlen, som
till slut lät förmå sig att uppläsa nä
gra af sina landsmalsdikter i Katys
närvaro.
(Forts.)
****** *** ** *** W* MM
Har Ni «n kllokningraiaskin? |
Hvaroai Icke, ai
gil ni Orimlig *
ett ypperligt till-
fftUe Ut fdrtjena <jt
pengar. Vår Jf
'* Socccachd" år *
enkel, (åker, på- «
lltlis och blingi *
Vår nya katalog
såndes på begä-
ran fritt. VI åro
de enda tlUver.
karel vårlden al klåcknlngsmaaklner, om
hafva en fullktåndig svensk afdelning med
svenska korrespondenter.
Itrn Molnet Incubator Co., Rox 004
I)es Moines, la., eller Bo* 604 lluSalo, N.
Y. (Skrit UU når måste kontor.)
CARL BOLLMAN
-BARBERARE-
gör den biisU rakning och hir
klippning I sitrten. Varma bad
alla tider. 819 Conjrea A.venue-
Mallory Linisn
•Vffiåi
bundet
mellan
GALVE5T0N
och Nt£W YORK
Onsdagar och Lördagar
Klockan 12 middag.
Från New York, Pier 20 E. R.,
Hvarje Onsdag och Lördag
Klockan 3 e. ni.
En magnifik flotta af tio första klassens Ån-
gare, intet oöfverträilaoo bekvämligheter lör
l'örstti och '| ivJjc klassens puM ugerare till
låga priser.
Bästa och Billig a ite farled
mellan
Texas, New York och Europa.
Specielt låga priser från Europa
till Texas.
För biljiiiter, afRÄngstiil och nndro upplysnin-
gar hnnviinrle man ig till hvilken som helst
järnväg*- eller Angt-åts biljlittageut.
A 7ent
Auslin, Teras
llountl Hack
Tnylor
h.hjin
Mnnor
mej
Nog trodde jag, kraka' ho' sku' bli
rädd
Kiir en karl, som va' gjord vita' strå.
Nog trodde jag, kråka i 10' sku' bli
rädd,
Men pyttsan! I10' satt där, i giaroc-
keii klädd,
Ocli skratta ' mej ut: "Häll, liåh-
häh!"
a' längrumpe-iekorn högt oppe satt
I toppen pii eke-trä,
a' langrumpe-ickorn lii.gt oppe satt
\'lysspa livart ollon,fra' grena spratt
a' ropte "Schtl" Sehtt!" at mej ne'.
1/. ./. Knape
// IT. IT ivjf'
/■'. T Vishet
P I! is si* t
A. K Anderson
PooU Kach baiii.bohin Agenter El Can.po
eller skrit
./ T! DEN IS OX, Agent,
2321 Strantl Street, Ott/i:etl<,n
G II MALLORY & CO.. G l A.jents,
1(1 Burlin g slip, NE IT Y O II Ii.
DUMMY LINE HOTELL.
Hörnet af iistra t it- gatan
A Contrrejs A> e.
Miss Lizzie Assman,
Föres tänderska.
P->rsia klassers mat, ruin och sängar.
Moderata priser.
ST IN. — — TEXAS
XIV.
Åbon.
Dä Albert följande morgon uppvak
nade frän en stärkande sömn ä en
bulTelhud a vinden i a bons koja, hade
den sällsamma varelsen, hvilket sofvit
vid hans sida,stigit upp och gått.Han
fann bonom stödd mot stegen utanför
huset.
—.lag väntar, ser ni, sade lian, då
han lick se Albert, tills lio'stiger opp.
.lag höll på grunna', liva' jag kund'
uträtta fiir att den här stuga' skulle
bligo' nogat henne att stanna i; för
sim i, främling, de' blir ingen fråga
0111 att resa förr'n i morron, för, fast
rågne' har sluta', ä' de' inte lönt te
försöka Tå kärra' öfver förr'n 1 mor-
ron bitti'. Men, skam tesäjandes, ä'
Och uggla' så glosögd å' allvarsam
Ilo' satt utan nick eller blunn.
Och uggla' a glosögd a' allvarsam,
110 stämde opp sill Herran sin psalm,
I Sang "IIu, hu-ah!" hvar stunn.
Albert kunde icke motstå frestelsen
att skratta ät de sista raderna.
—.lag förstår, främling, ni tänker,
en uggla ä' inf go' te' stämma opp
en sång te Herran, men jag skulle
just villa veta hva'för! Otn en liärm-
fågcl kan sjunga Guds lof me' diskant
ocli sa vidare genom all stän mer jag
liar lärt mej aftfc sjunga etter noter,
sir ni—hva'1'or skull' infen uggla me'
sin bas få prisa Var Herre, fast, lio'
inf kan sjunga sä fint? Kan ni säja
tle'? Ja' ha'allti' haft, liksom ett
kamrattycke 8ör ugglan. Ja' brukar
säja te'na: "Du och jag, gamla vän,
just lik hvarann' i en sak: Våran
sang ä' försmådd utaf allmänheten."
Men kanske Gud sätter lika mycke'
värde pä en riktigt äkta ugglalål som
på liärmfågelns grannlatskvitter, som
ä' stulet fran andra. Och 0111 mina
tersar ä' nog enfaldiga, sa ä' di i alla
fall inf gjorda efter andras; di ä' alla
ur mitt eget liufve', sa dant som
de' ä\
—Er poetiska ädra är otvivelaktigt
ursprunglig, sade Albert, som hade en
synnerlig förkärlek för ohyfSad natur.
Jag skulle önska, att ni ville läsa upp
några verser för min syster.
—De skulle jag inte kunna, sade
diktaren; åtminstone tror ja' inte
de'. Resten skulle inte' räcka te' för
mäj. Jag har lega' vaken hela natta
a försökt göra na' verser om'na. Men
de' va' fåfängt, främling, jag kunde
inf fa ihop tvä rader en Jgang. Jag
kunne lika gerna fresta pa att fa sol-
sken in i ett stenkrus, som att dikta
0111 de' söta kräke'. Å' ja' kan inte
dikta på annat språk än varat bonn-
mäl; men, kära hjärtanes, de' ä' sa
simpelt och groft att säja na'ntlng pa
om en töcken himmelens ängel. De'
vor' liksom om ja'skulle Köra en blom-
bukett ät 'na had' int*nä' andra blom-
mor an spikklubber och stockroser
ocli stora gula solroser. Om ja' bara
kunne ha gjort verser riktigt etter
Räddning och Hjälp
samt god rad för livar och en innehållas
i den oöfvertriiftlitfa svenska boken „Kiidd-
ninK*aiikaret* 5te nya och förbättrade upp-
laga, 2.*)0 sider med 4K anatomiska bilder,
jemtc en afhandling öfver barnlösa Ukten-
*kap, hvilka borde liljas nf mannen B&väl
aom hustrun. Den iir en trogen vagledare
för ungt folk af bada könen, som iinina gifta
sig eller som iiro olyckliga uti äktenskap*
Jaettliltt begripligt siitt är deri anvist hur
man Biikert och grundligt kan botas förde
sorgliga följder af ungdomavillfarelsor
såsom : svaghet, nervositet, impoten*, pol-
lutioner, ofruktbarhet, Bvagt minne, me-
lankoli samt varicocele.
Boken iir en sann skatt och ©n pålitlig r&d-
Eifvare. Skickas portofritt i försegladfc oma-
tg mot insiindande af 25 cts. i frimärken.
Or. M. A. Ericius' Medical Instrtute,
No. 19 Eait 3th Street,
Wörnt lt Clinton Place), New York. N. Y.
1 anvthinr von invent or improve; also get
CAVEAT.TRADE-MARK, COPYRIGHT or DESIGN
PROTECTION. Send model, sketch, orpfroto.
1 for free examination and advice.
BOOK ON PATENTS fee before patent. |
te . SNOVJ& CO*
-jreia. WASHINGTON, D.C.
Ny Sång
rr^crtca
for
iDuett meiä
£?iai)0-ac8?0mpail5«ment,
Ord och musik af
-TYu 9Tlat^. ^Oicf-^jer^ofm.
Pris 25 cents. Stor rabatt vid
.... parti köp....
Rekvisition insändes till författa-
rinnan eller Texas Posten,
adress: Austin, Texas.
TO THE
SOUTHEAST
A NEW SYSTEM REACHING,
WITH ITS OWN K A-ILS,
MEMPHIS,
BIRMINGHAM
AND MANY OTHER IMPORTANT
POINTS IN THE SOPTHEAST.
GOOD CONNECTIONS AT
BIRMINGHAM FOR
MONTGOMEK Y,
MOBILE,
ATLANTA,
SAVANNAH
AND ALL POINTS IN THE
STATE OF
FLORIDA.
PASSENGERS ARRANGINQ
FOR TICKETS VIA THE
WILL HAVE AN OPPORTUNIT!
TO ENJOY TIIE COMFORTS OF
A BRAND NEW. UP-TO-DATE
LIMITED TRAIN—
The Soctheastern
Limited.
FTOL INFORMATION AS TO HOT7TB) AND
SATES OHBKHFULLT FPHKIBHED CPOW
APPLICATION TO A VY BEPH£8BNTAT1VI
OFTKB GOMPANT, OK TO
JLlex. Hilton.
GKNF.RAL PABSENQEK AOEIT,
BBYAN SNYDER,
PA88EITOER THATtlO MANAQl^
SAINT LOUIS.
Manor, T exas.
Handla i ohyfteilt eller förarbetadt "lonsr leaf yellow pme" virke
if hHa sorter. Brctimmer, fönsterkarmar, dörrar, linds, listverk,
> Ik, cement, sand, tegel, färger, bygnadssmide, cederstolpar oeb
• i .ek. skärm (screen) dörrar och fönster, etc., etc.
Wi hafva alltid ett stort lager på hand.
JOHN SELL5TRÖH.svenskt biträde
BI LJ ÄTTER
3£T Till och från
t.. SVERIGE.,
<^> 1C
| Öfver de förnämsta Ångbåtslimerna,
— Sr SÅ son — =
i. CINARD LIN1EN, WH1TE STÅR LINIEN, AMER1CAH LIN1U, sCANDlNA- !
I VlAN-AMEIilCAN L1MIEK, MED FLERA |
SÄLJAS LIKASÅ BILLIGT som på någon annan plats i ^
f detta land t
«> Personer, som ämna köpa sådana, skola tinna det till sin
fordel att nntinge i personligen eller genom bref höra sig
f före bos oss, innan de köpa på annat ställe.
| TEXAS POSTEN. Austin, Texas.
h
"Hvilket bltrllgt tnnd!"ntrop«de|krati-ke nf demokrnterj^theonenj
Upcoming Pages
Here’s what’s next.
Search Inside
This issue can be searched. Note: Results may vary based on the legibility of text within the document.
Tools / Downloads
Get a copy of this page or view the extracted text.
Citing and Sharing
Basic information for referencing this web page. We also provide extended guidance on usage rights, references, copying or embedding.
Reference the current page of this Newspaper.
Ojerholm, J. M. Texas Posten (Austin, Tex.), Vol. 7, No. 7, Ed. 1 Thursday, February 13, 1902, newspaper, February 13, 1902; (https://texashistory.unt.edu/ark:/67531/metapth203052/m1/6/: accessed July 17, 2024), University of North Texas Libraries, The Portal to Texas History, https://texashistory.unt.edu.; .